”mamma är liksom en ny mamma, men ändå samma mamma”

Nu är det väl 19 år sedan min familj skulle äta den där favoriträtten, fast för oss var det frukoststund, när JAG hörde det där skriket från min annars så ”icke klagande” mamma. Ett skrik av rädsla som ekar lika högt dag, som den dagen då jag bara var ett mellanstadiebarn. Mycket har hänt sen dess, men inte det ett barn vill. Att ens mamma ska bli frisk.
Det ordet existerar inte längre i vårt familjära vokabulär. Min mamma är mamma med MS, oavsett om ni ser det eller ej, är det nått jag ständigt måste ha i bakhuvudet. För alltid.
Senast idag, kom det en påminnelse om att hon inte bara är över 60+, utan att MS diagnosen fortfarande äger hennes ork.
Genom åren som Neuroförbundet medlem och som undersköterska på ett sjukhus med neurologiska diagnoser, har jag lärt mig att man inte kan tumma på ”den dära vilan.”
Hon hade kommit direkt från sitt jobb och följde med på en utflykt direkt efter,  dagens ovanliga september hetta.
När hon kom hem, såg hon ut som hon varken visste ut eller in, hon var helt slut.
Och självklart besviken, då den här jäkla påminnelsen är drygast för henne. Hon minns ju sitt gamla jag bättre än oss.
Och alla vet väl, att vi reagera med besvikelse eller lätt sorg över att vi inte längre är den vi var eller vill vara.
Men tänk dig, då att det aldrig tar riktigt slut. den där förlusten av DU. Ibland blir jag ledsen åt mammas vägnar.
Hon är ju det närmaste MAMMA, jag kommer.
Under sin storhetstid av vardagskraft rädda hon mig från ett liv vi inte visste hur det kunde sluta. Hon ville va min mamma. Hon och han tog mig till Sverige, för att vara deras för alltid.
Hon likt andra mammor gav sitt allt för jobb, familj, framtid och plötsligt gick allt i kras. För alla oss. Hon var viktigast. Strunt i intresse, strunt i framgång, strunt i där vi bor, hennes sjukdom tog över och den finns än, mamma. Men så gör även vi.

Som sagt älskar Lena Ekmarks citat ” vår mamma är liksom en ny mamma, men ändå vår mamma. Nu förstår ni kanske åter varför.