Vem är det som skriver?

”I en stad, långt här ifrån i ett annat land, på Sydamerikas nordöstra sida, 1986 en liten flicka föds. En liten flicka föds likt alla andra till en värld där hon har skapats av en mamma och en pappa. Hon kunde fått växa upp likt en exotisk blomma i det tropiska landskapet och finna sitt latinska kall i livet. Fast så blev dock inte fallet.
Nog fick det lilla fröet växa upp som en exotisk blomma, men det tropiska landskapet blev i stället södra norden i det avlånga landet som bjuder på istidkänsla oavsett vilket landskap man befinner sig  under vintern.
Vem hennes mamma var eller ens varför hon nu befann sig i ett främmande land med främmande språk, fick hon aldrig riktigt svar på. Däremot fick hon bland annat lära sig å,ä,ö, jantelagen och ”Du gamla du fria.”
Svensk medborgare sen 1988, tjockt mörkt hår, långa svarta ögonfransar som kittlade hennes bruna kinder. Ett par kaffebruna ögon som var fulla av liv. Sittandes i sina ljusa föräldrars knä, såg hon djupt in i deras blåa ögon. Fel ögonfärg, men hon kände ändå trygghet. Förstod att de bara ville henne väl. Hon var sjuk. Hon föddes sjuk. Hon såg det som ett straff från högre makter, men trots att ”de nya föräldrarna” visste detta från början, lämnade de aldrig hennes sida. De gjorde allt i sin makt för att hon skulle få  lov att vara ett levande, lyckligt barn trots sin sjukdom och trots sin inre rotlöshet. Hon fick känna sig trygg med 2 personer hon garanterat kunde kalla sina föräldrar….för alltid!”

Åren gick och här sitter nu flickan, (alltså jag) inne på mitt 24:e år på denna jord. Nu inte bara som adopterad, utan även som mamma. Jag fick gåvan att bli mamma till en vacker flicka år 2006.  Jag har skapat mitt eget kött och blod på två ben. Mina latinska kaffebruna ögon har fått gå i arv och det är ett arv jag med stolthet ser på. Samtidigt som arvet av den svenska kulturen också har fått spegla av sig. Mycket känslor och plågor har förföljt mig genom åren på grund av min adoption. Det är först på senare år som jag försonats med rotlösheten och med insikten om att jag inte måste vara just en identitet. Jag är inte latina, jag är inte svensk, jag är båda!
Jag är helt enkelt bara Amelie Nubia.
Mina föräldrar var och är världens bästa föräldrar för just mig.  De har alltid funnits där för mig i mina nyfikna och ibland oroliga frågor om mitt ursprung. Jag föddes sjuk, jag är fortfarande sjuk, men de finns fortfarande här hos mig i mitt vuxna liv som stöd för att jag ska kunna leva mitt liv så ”Svenssonnormalt” som möjligt. Jag fick barn och de fick barnbarn. Vi är alla en stor familj och mitt hjärta blir varmt av att veta att mitt lilla barn kommer slippa växa upp med samma frågor:
Var kommer jag ifrån, vilka var min familj, min far, min mor…Vem är jag?

I ett evigt jagande på detta svar har livet lett mig till det stora intresset – skriva. Inte bara ”bloggskriva” om vardagliga ting utan även använda lyrik som verktyg i att presentera det jag ser, tänker och vill.  Vardagspoesi som en god vän döpte min stil till . Jag ger er min nyans på livet. Jag ger er sanning och fiktion med färgade ord och kryptiska meningar, om allt och ingenting. Jag ger er mig/ A

Kontakt: minnyans@gmail.com

Sociala medier: https://twitter.com/Minnyans