I gamla delen av staden, där finner man dig än trots att du har flyttat. De gamla trätrapporna och denna ännu äldre dörr, får mig att undra hur något så modernt kan gömma sig där innanför. Min blick möts av ett manligt hem, inga blommor, inga tavlor, allt och inget på bordet och tre lådor som gapande håller i de kläder du ej än orkat packa upp. Utanför smeker trafiken ditt fönster och trots att du nu bor ensam, är du aldrig riktigt ensam. En ensam lampa lyste upp det som nu kommit till att bli hans nya lilla vrå för skapande.
En säng lagom för dig, flirtade lite försiktigt, i hopp om din uppmärksamhet. ”Kom och sov hos mig”. Du ignorerade inviten och vi slog oss alla ner runt det lilla bordet.
Vi möttes upp i hjärtat av din stad, den stad likt min egen hade drabbats av midnatts kyla i dessa sista minuterna av oktobers första dag. Du omfamnade mig välkomnade och log med dina bruna ögon. Din energi var på topp och jag kände mig redan smittad.
Du öppnade portarna till den pub vi en gång möts och och jag hinner inte ens innanför, innan mina öron mås av ett par äldre herrars bekräftelse på att jag, trots min enkelhet var vacker för kvällens ändamål,en drink i goda vänners lag.
Den gamla spellistan spelade sin refräng och snodde uppmärksamheten från det rullandet av cigarett du precis påbörjat. Vi smög ut i den enorma trädgården som gömde sig på den minimala bakgård som enbart stadsljuset lyste upp. Vi satt där, alla tre. Kloka ord och vackra minnen delades med skratt. Likt en pojke fångad i en ung mans kropp ställde du frågorna högt, de frågorna även vi andra kände igen oss i. ”…Trots att man i tidig ålder slutade tro på tomten, fortsätter man skriva önskelistor och är övertygad om att man kommer få allt man önska. Nu är allt man önskar nästintill ouppnåbart, så det slutar oftast med att man inte önskar sig något, varför är det så?”
Du bjöd mig på ett glas vin och alla tre slog sig ner vid ett litet bord i putsat trä. Ölens mörka färg smälte nästan in i det mörka bord som enbart lystes upp av ett värmeljus. Den nedsläckta belysningen, bruset av rösterna runt omkring och trubadurens höga toner, gav en liten känsla av vuxenhet, där vi satt i en liten sjö av äldre herrskap. Du var lika välklädd som vanligt, men jag vet inte vilket som fastnade mest i huvudet, slipsen eller de där intensivt bruna ögonen?
Hade jag varit en sån dålig vän att jag missat din ögonfärg, eller va detta ett nytt du?
Ditt passion är den samma, men verktyget nytt. Varför nöja sig med papper och en sliten penna, när teknikens under utvecklats till ditt eget ritbord.Jag låg och stirrade mig blind på dina detaljer i ditt skapande, var var det du såg, vad gick jag miste om. Intensivt förde du den konstgjorda pennan över ditt objekt, så nåt var det ju du såg. Försiktigt lutade jag armarna mot kudden och försökte trycka bort den trötthet som drog mig hårdare i håret, för att få mig att lägga mig ner mot den mjuka kudde som ville välkomna mig in i drömmarnas värld. Jag ville inte låta den vinna, inte än. Om jag somnar kunde jag ju missa något.
De sista dropparna alkohol hade nått våra strupar och artigt ställde du tillbaka de glas vi hade hade blivit tilldelade, innan vi slog upp portarna igen. Den mörka natten var inte kall och alkoholen hade börjat kittla i benen, ett halvt glas hade fått mig sådär mysigt varm. Vi gjorde bilen ett besök för att hämta det jag hade att bidra med för natten. Den svarta låda med musik och de klirrande flaskorna i påsen, fick axeln att vika sig av den plötsliga tyngd min nu alkoholiserade kropp inte ville va med om. Lekfullt sa du ord, sa ord jag ej minns, men vet att du hade fått stilpoäng för i ”tävlingen” ord mellan en man och en kvinna. Din vän försökte ta över det pris, men du var redan övertygad om att du hade vunnit. Mitt i allt skratt svängde ni plötsligt vänster, in igenom en dörr som såg ut att vara äldre än alla oss 3 tillsammans.
Du väckte mig i min strid mot kuddens inbjudan och lät mig välja en film. Du va trött på att skapa, ville vila ögonen på något annat. Jag chansade och lyckades visst ta en väldigt svår film, som trots sin enkla handling förvirrade mig och jag envisades med att se den om och om igen. Bakom mig, kände jag hur du vänt dig till rätta, somnat in och dina djupa andetag förförde mina och snart låg jag och andades lika tungt, fast bara för en stund. Jag tvingade tillbaka mina ögon mot den film jag envist ville förstå och som jag fortsatte gå, om och om igen. Fast timmar gick och när replikerna var inne på sin sista runda, hade jag fortfarande inte förstått. Jag gav upp och reste mig upp ur den varma säng som skyddat mig från höstens kyla som retfullt pressat sig in mellan den osynliga springan i fönstret.
Timmen innan mig hade du klivit upp och fyllt ådrorna med dagens första kaffe. Nu har det blivit två. Du sitter mitt emot mig i en stol, stirrandes på en skärm och begär din uppmärksamhet till strategi. Fokuserat ger du den va den önskar och tittar knappt upp, fångad av en skärm, fångad precis som jag. Jag sitter här, mitt emot dig och ler åt den skärm som tacksamt äter mina ord,de ord som har handlat om dig. Än en gång har du fyllt din funktion och gett mina fingrar inspiration, att se de vackra ting som finns runt omkring. Den vackra trädgård jag såg i natt, var inte alls lika stor som natten gett sken om, dina ögon är precis som jag minns, blåa och trots att hösten biter mig hårt i ryggen, för varje envist bloss jag tar, är den än lika förtrollande. Trots en tystnad, trots vårt fokus på varsitt håll, så finns vår vänskap än och din närvaro har än en gång fått mig att hitta lugnet igen.
~ Du är min dagbok ~ 