Mamma Jul del 1: Lille julafton

Lämnade mitt varma land i det kalla norr. Fast bara på ett ett lagom avstånd, förstås. Kylan följde efter och det vackra vinterlandskapet lyste med sin glans, det var bara staden som hade bytt namn. En naken gran stod i hörnet och frös. Den var gles, men för varje tomte, för varje ljus och litet paket, blev den ömt smekt och lyste nu klarare än en nyårsraket. En stjärna av stål och den nu påklädda granen hade nu äntligen nått sitt mål.
Tomtar i varje fönster, dukar med olika mönster, en på varje bord, ur högtalarna en mansröst sjunger med en väldigt klar ton. Han sjunger med hög stämma medan gröten kokar på spisen och skinkan försöker undvikas att brännas. Kocken klappar sig belåtet på magen, snart var det dags för den förtrollande morgondagen. Maten var redo, grannen var fin, snart borde det väl vara dags för hans vackra fru att hitta hit.
Ja, hem kom hon, trött och sliten, men full av energi, ja frun hon tillhörde mammaeliten.
För Mamma jul i år hon åter skulle bli, trots jobb i flera timmar var detta ej något hon tänkte låta fara förbi.Tyst som tomten själv tippade hon på tå, medan små barn så vackert låg och sov.
Trots att tröttheten hennes högg hårt i ryggen, tänkte hon minsann inte ge upp än. Julpynt och vackra paket, ja allting skulle vara färdigt, ni vet. Mamma jul och hennes man, ja de vet verkligen hur man kan, förgylla dagen innan jul och undvika massa strul.  Jag tackar dem åter igen för att de gjorde lille julafton till en sådan minnesvärd kväll…

Verklighetens glitter

Det faller glitter ifrån himlen.
Blir bländad.
Som ett sminkat samhälle, som nu glänser i mörkret.
Så vackert, men ack så farligt…

I snön

Små lätta flingor faller mot marken. En cigarettfimp drunknar i snön. Den kalla tystnaden bryts av en rovfågels ekande jakt som får nackhåren att resa sig. Den lilla hunden skäller ilsket mot luften. Jag skäller också. Inte på fågeln, inte på hunden utan på det stora fordon som far förbi likt ett dånande spöke och de kraftiga vibrationerna får mig att tappa nycklarna i  den kalla snön. Små lätta flingor faller mot marken. ett par nycklar drunknar i snön….

God morgon

Välkommen du blöta lördagsmorgon,
Håll din kyla utanför så förblir du vacker,
ta med den in och du gör mig förkyld.

Redaktion/skrivprofilen via Allmän linje på Jämshögs folkhögskola, Blekinge.2009-2010

Jag har precis ägnat mer än 3 timmar åt att kopiera och hämta hit alla de verk jag publicerat på de skolbloggar jag skapat då jag gick på Jämshögs folkhögskola och deltog i det som kallades Redaktion/ skrivprofilen. Där var det tänkt att vi skulle hålla i skoltidningen, men eftersom vi redan 2008 tröttnade på att skriva ut en massa papper startade jag upp en blogg i stället för att bygga en hemsida. Denna blogg skulle bli skolans ”skoltidning”. Det blev den och 2 till på 1 år och alla 3 var det jag som skapade och styrde flödet på.  Typ som en amatör redaktör kämpade jag med att hålla både mitt intresse för undersökande, skrivande och uppdaterande vid liv och dessutom få de andra i gruppen att hjälpa till att bidra med något som skulle gynna skolan och dess händelser.
Tyvärr var vi inte så många alls i gruppen, eller snarare bara jag som verkade ha den drömmen om att testa på att va lite journalist, redaktör, reporter, författare, ja helt enkelt skribent.
Drömmen hade börjat ta fart, men jag drog lasset själv en lång tid. Detta resulterade i att jag nästan gick in i väggen av allt jag ville skriva om, alla uppgifter vid sidan om som tilldelades mig och mitt privatliv. Stress och många långa kvällar i lektionssalen, för att få allt till att gå i hop hände allt för ofta och jag började bli uppgiven över hur länge jag skulle orka stå på benen, trots att jag gjorde det jag älskade mest, skrev.  Lärarna var tvungna till att tvinga mig till att tagga ner, att släppa ansvaret för bloggen och skoltidningen och låta den bli vad den blev. Jag vilade mig ett tag, men när energin hade kommit ikapp blev jag rastlös och aningen irriterad. Mest irriterad på mig själv som arbetat så hårt att jag var tvungen att backa undan, för att sen se att sidan började likna det jag inte hade skapat den för.
Jag hade skapat bloggsidorna för att göra reklam för skolan och dess möjligheter. Inte för att fylla den med evighets långa uppsatser med saker som berörde folk långt borta, inte oss eller ännu värre uppsatser med massa termer inte ens en lärare orkar läsa, men envisas med. Jag var på hugget igen och åter igen skapade jag kaos och oreda för vissa lärare, när jag bet ifrån och sa det dem inte ville höra. Jag var tillbaka på bloggen och skrev flitigt igen. Skickade ansökningar till både journalist linjer och skrivarlinjer, men som jag gnällt om innan kom jag inte in. Vilket jag nu i efterhand tycker va bra, för jag var nog inte så redo som jag inbillade mig då.
Jag gav inte upp och med hjälp av 2 svenska lärare och en historievetare  och mina kamrater i skolan, försökte jag utveckla mitt skrivande inom alla former jag nu var intresserad av. Jag började skriva på mitt sätt.

Fast som ni säkert förstår har det ju inte alltid varit mitt sätt som gällt. När jag började på skolan 2005 och fram till vinterns sista dagar i början av detta året, så skrev jag som dem ville, eller oftast som jag trodde att de ville att jag skulle skriva. Precis som jag gjorde när jag var yngre och skulle skriva om något lärarna bad om t.e.x inom religion. Jag lärde mig rätt tidigt på skolan, att jag fick skriva de uppsatser och skolartiklar som intresserade mig till viss del eller lite mer. Dock så länge jag skrev inom grammatiken och oskrivna skolreglernas ramar. På det sättet som vi alla lär oss i tidig ålder att man ska skriva. På det sättet där man inte kan se skillnad på vem som har skrivit vad. Inget eget, utan sterila ord som bara ger fakta eller en fiction som lika väl kunde varit utskriven från internet. Men i samband med att jag skrev När Sally mötte Harry –https://minnyans.wordpress.com/2010/03/28/nar-sally-motte-harry/ (syftar dock på originalet, som ej finns här…än.)Så insåg jag rätt snabbt att om jag skulle fortsätta rätta mig efter hur andra vill att jag skriver, så kan jag lika väl sluta.  Efter det är varenda text skriven av mig, för andra, men på mitt sätt. Andra får gärna har tycke om att det är grammatiskt instabilt och påminna mig om, att jag i all min hastighet glömt en bokstav eller två.
Sen jag kunde behärska skriften på riktigt i tidig skolålder, har det tagit emot att skriva så som dem vill. Redan då fick mitt eget skrivande bli en halv dold hobby. Inte ens då lät jag mig rättas, utan höll mina skrivna sagor för mig själv och lät knappt familjen kika på mina solblekta utkast som vår gamla hårda skrivmaskin hade ekat fram och jag som i min revolterande tonår har slängt bort. Jag slängde de av den inställning  som förföljt mig sen liten, jag gör allt för alla andra och få saker för mig själv. Varför en liten, har en sån inställning kan jag förklara mer än annan gång.
Nu sitter jag här och jag är ingen författare, journalist, nej fortfarande ingen stor skribent. Om jag så hade varit det och jobbat under någon annan, hade jag kanske fått ändra mitt sätt att skriva igen, för att få va med i leken. Skriva som chefen säger, bara för att jag är ny i branschen och inte läst mig till yrket via den akademiska vägen.

Efter att ha ägnat de här nattliga timmarna åt att läsa igenom alla mina tidigare journalistiska försök, på de olika skolbloggarna, kan jag själv se min utveckling från min den enkelspåriga intervjun jag gjorde med det som skulle bli nya rektorn till mitt reportage eller vad tusan man ska kalla det, om de olika föreläsningarna som skedde både på och utanför skolan.
Bland annat den med Mats Trondman –https://minnyans.wordpress.com/2010/04/22/forelasning-hur-gammal-ar-tonaringen/ .
Stoltserar nog mer nu än någonsin, med många av de skrifter jag publicerat på skolans bekostnad. Nu i efterhand ser jag samma sak som jag såg då: Det var värt att jobba så hårt med att få ut de texterna, för jag anser, att jag hade inte kunnat skriva dem på något annat sätt, varken nu eller då.
Det var det eviga sökandet på att ha något att förmedla, undersöka eller bara säga, var det som gjorde skoldagarna mycket roligare att komma till.

Tanken har dock slagit mig på senare tid, att oavsett om jag  nu på egen hand fortsätter skriva ur någon journalistisk vinkel eller recenserar något jag sett eller hört och låter resultatet av det, förmedla samma känslor som jag försökt skapa i mina texter här:
Borde då inte kommande arbetsplats inom skrivandets olika yrket vilja ha mig för mitt sätt att skriva och inte för att jag kan skriva och  då kan skriva som dem vill?

Dock bara en tanke, dröm och förhoppning. För än är jag inne på mitt 24 år, Sen snart 5 månader är jag utan pedagogisk hjälp i mitt skrivande, arbetslös och känner mig ovälkommen av det som en gång var ”min” kommun tack vare den underbara skolan. Detta har lett till en evig pengakris som gör mig deprimerad och evigt trött  på det privata planet. Tårar föll oftast lika tätt som höstregnet utanför. Det enda som höll min livsglädje vid liv i de svåra tiderna som drabbade mig, var och är fortfarande min passion för att skriva. Tack vare skrivandet så fanns jag. Tack vare min vilja att uttrycka mig, överöstes jag med projekt och jobbförslag. Fast framför allt tack vare att jag fortsatte sätta mina känslor i skrift, så förstod kärleken att detta var allvar och välkomnade mig till ett besök i hans stad.
En stad med fortsatta möjligheter för min skrivande hands utveckling .Vem vet, hur det blir med de där journalistiska uttrycken, som jag visat mig ha en liten tendens till att klara av, efter åren på redaktion/skrivprofilen i Jämshögs folkhögskolelokaler.
Kanske jag har nytta av den erfarenheten nu eller vad tror du efter att ha läst mitt första  lilla försök på egen hand: https://minnyans.wordpress.com/2010/10/27/shima-niavarani-ar-en-ubermensch/ ?

Min version

Sen en tid tillbaka,ca 4 månader kanske 5.
Här sitter jag åter igen i det som kallas mitt ”hem”.
Det är nya tider nu och jag gör allt jag kan,
men datorn samlar fortfarande damm.
Allt jag skriver blir för kort,
allt som är bra med mig har jag fortfarande förmågan att glömma bort.
Snart sitter jag inte längre här,
utan far till han jag håller kär.
Då jag där,kan jag åter igen kan inse vem jag är.

Text:Jag 05:15 idag

Låt som inspirerade under tiden mina tankar formades i mitt huvud och ville fram i skrift:

Melissa Horn – Sen en tid tillbaka (Spotify)

Solen log mot mig

En evig tanke jagade mitt sinne och vardagens hjärnspöken åt upp det lilla som var kvar av mig, ”levde jag i en illusion om framtiden eller fanns Möjligheternas soliga land på riktigt?”
Oron om att min resa var förhastad, att hjärtat enbart hade visat vägen till den kärlek jag vägrar ge upp, men inte längre än så? Att alla planer jag så ivrigt hade berättat för de som stod mig nära, kanske bara var ett påhitt av hjärnans egen verkstad, för att snabbare komma i väg till han som jag så länge skrivit om och så gärna ville se igen?

Ute vittnar solen om att klockan nåt lunchens timme och en liten flicka tittar på mig med ett lugn. Jag fångade den lilla flickhanden i min och stängde den ekande ytterdörren bakom oss.
Solen flörta med oss, det var som den ville ha något sagt. Jag upptäckte mig själv le åt en nyfikenhet jag ej kunde sätta namn på. Med omsorg spände jag fast den lilla i sin stol, granskade plånboken, klockans sekunder och höjde blicken mot den sovande mannens lägenhet.
Bilen har tagit oss runt likt en karusell i det lilla samhället, ett sista varv i den centrala rondellen och allt jag kunde tänka var ” Det här är lagom. Lagom stort för oss tre, lagom stort i fall kärlek skulle brista, lagom stort för att glömma det gamla och lagom stort för att skapa något nytt. Det här är ”mitt lagom,”

Fast det var ju inte här jag sagt till världen att min bil stod parkerad, jag hade inför andra prisat en stad jag aldrig hade varit i, en stad som jag hoppades låg i möjligheternas land.

Jag höjer blicken mot backspegeln och försöker fånga den lilla flickas ögonkontakt. Allt min blick ser är kanske en spegel av det jag själv vill se, men hennes små chokladpraliner till ögon säger” gör det.”

Pulsen slog hårdare när jag siktade mot okänd mark, med rädslan för att jag inte skulle va tillräckligt stark, slog jag bort när jag hörde fnitter från baksätet. Det var en påminnelse om att jag inte gör den här resan bara för min skull, det var hennes framtid jag var här för att skapa.

Som ett levande vykort fångades jag av den brinnande årstiden som utspelade sig längs den väl trafikerade vägen. Jag möttes av de landskap och stadskännetecken, som jag hade sett tecknade illustrationer av i nån gammal lärobok nere i Skåne,

”Var det så här det såg ut i verkligheten? Otroligt, vilken dålig illustratör vi råkat ut för i min skola, han hade missat de vackra detaljerna ju!”
Jag stannade vid välkomnsskylten och stadens berömda logga för att hämta andan och påminna mig själv om den plötsliga resa jag hade gjort. Trots den täta skogen av nakna grenar, lös oktobersolens starka strålar igenom. Samtidigt som den bländade mig, log en tecknad sol välkomnande mot mig. Den enda tanke som kunde fylla mitt nu förvirrade sinne var ” alla vägar leder hem” och kände hur lugnet som la sig i kroppen också hade tagit med sig det där pirrande leendet igen.

Den pirrande nyfikenheten hoppade sådär kittlande i magen när jag nästan chockartat insåg att jag precis kört in i en stor stad, en stad med möjligheter.

Likt en nykär liten flicka lämnade jag den stora staden bakom mig bara minuter senare. Jag hade bara slickat lite på ytan, mer tid finns sen att undersöka den nya staden lite närmare, för nu hade jag verkligen bestämt mig. Solen sken än, men pirret var borta. Jag hade mättat min nyfikenhet och var nu redo att  återvända till det nya lilla samhälle som snart kommer till att bli mitt hem i detta Möjlighetens land, mitt Värmland.

Hittat en stad

”Jag har hittat en stad,
jag tror kommer göra mig glad.
Jag ville besöka den, helst gärna i dag.
Jag tror att  jag äntligen ska få höra – Du är den vi vill ha!
Jag har hittat en stad och jag tror den vill hjälpa mig tillbax.
Jag har fått nog av soffan för ett tag och åker nu bort ett tag,
för att besöka denna stad som kanske behöver någon som jag”

Dröm i sikte och jag SKA fånga den!

♥ Jag har en dröm och jag ska ge den allt,
om jag så ska behöva råna en bank!
Du kanske tror jag är blind, men jag ser jävligt klart,
min dröm kommer möta mig snart.
Stoppa mig går ej, för jag är nu en helt annan tjej.
… Se min vilja starkare än någonsin,
bara för att jag vill att drömmen ska bli min!♥

Trots svåra tider, släck inte ditt ljus

Hej där min vän, det var länge sen!
Nu har det gått många dar och jag undrar:

Säg mig du vilsna själ som enbart ville väl,
har du hittat hem eller är du vilse nu igen?

Jag vet att du har gett opp, men jag vill ändå
försöka ge dig hopp,  försöka få dig att förstå

Att trots svåra tider, hjärtat jag vet att du lider,
men vet du vad, det finns någonting kvar.

Du har bara inte sett det än, det är därför jag
finns här som din vän, nu och även sen.

Skrik och gråt, ja snälla ring mig, låt mig få säga
att det är okej, glöm ej att jag förstår,

för precis som du har även jag det svårt. Tårar faller,
hjärtat brister, hopplösheten dundar i vår kropp .

Därför jag ännu en gång undra:

Säg mig du vilsna själ som enbart ville väl,
tänker du hitta hem eller låta dig gå vilse igen?

Jag vet att du är gett opp, men jag vill ändå
försöka ge dig hopp,  försöka få dig att förstå

Att trots svåra tider, hjärtat jag vet att du lider,
men vet du vad, det finns någonting kvar…

Kärlek i massor, ja det finns till dig, låt mig va din
vän för jag lovar jag vill hjälpa dig hem.

Ge inte inte upp, trots att du lider i dessa svåra tider.
Jag vet att där ute finns ett hus om du bara ger tusan
i att släcka ditt ljus!

 

 

 

(En text riktad till en vän som såg självmord som en lösning.)