Den 28 november 2008. Samma natt, från 2 vinklar

Den här gången var jag inte
ensam om att skapa.

Jag:

Ett rus som värmde

kan inte med ord beskriva den känslan som växte när den lätta beröringen blev mer sensuell, den förtrollade mig hårt. den fick min hjärna att fyllas av den extacyn jag inte ens tagit.
Hela världen bara gunga, snälla sluta inte…känner inte igen mig själv…eller gör jag?
För varje gång jag känner andedräkten bränna mig i nacken ryser jag till. Jag har blivit härdad efter flera timmars beröring, hoppar inte till längre för varje gång handen nådde mina känsliga ställen, filmen blev mer och mer ointressant jag bara väntade på vad som skulle hända här näst.
Det sprakade till när våra läppar mötes. Allting bara snurra, nej sluta inte!
Synen av den avklädda kroppen fick det att glöda i ögonen. Fast surrad i min famn, tänkte inte släppa på ett tag.
Men det gjorde jag tillslut. nöjd, upprymd och yr.
Vad var det som hände?
Jag minns varenda detalj än. Det ryser i kroppen. Jag ler åt tanken på att det hände…..
Och än en gång…ångrar jag ingenting.

http://nydagmednyatag.blogspot.com/2008/12/ett-rus-som-vrmde.html

Han:

Shivers

Tunga andetag mot naken hud.
Svetten som rinner ner för ryggen.
Vad var det egentligen som hände?
Lätta smekningar över armar och rygg.
Åh, jag kan spendera hur mycket tid som helst just så här.
Fingrar mot midjan, en rysning, ett leende.
I could do this forever
Kanske är det att det är så fel som gör att det är så rätt.
Kiss me again honeyAllt började så lugnt.
Lite närhet blev till mer närhet.
Beröringen blev mer intensiv för var minut som gick.
Filmen på tv blev suddig och ointressant.
Vilken film var det ens?En rysning, ett leende – vad mer behövs?
Shivers

http://bannlyst.blogg.se/2008/december/shivers.html

En kyss

En kyss är allt jag önskar.
En kyss är allt jag vill få,
en kyss som påminner om oss två.

En blick har bränt sig fast.
En blick var det sista jag fick
en blick jag minns sen den dagen du gick.

En smekning jag saknar.
En smekning rör mig ömt
en smekning jag  än inte har glömt.

En man  så vacker.
En man jag än en gång
önskar att jag får hålla i hand.

En kärlek så stark.
En kärlek som består även om
jag vet jag har gjort den svår.

Därför säger jag förlåt.
Därför ber jag dig att lyssna på våran låt,
älskling, jag vet att det är svårt.

Jag ber dig att tro på mig,
när jag säger hur mycket jag älskar dig.
Säg att du känner samma för mig.

Ett nej är inget vackert ord.
Ett nej  kan komma ifrån dig,
om att ej låta mig än en gång få bli din tjej.

Likt en klyscha tjatar jag nästan var eviga dag.
Men det är för jag vill du ska förstå, att även om du väljer jag ska gå,
har jag en önskan om att åter få, en sista kyss som påminner om oss två.

265 tecken för mycket, för att bli en facebookstaus…

Spenderar helgens första nattliga timmar med att dansa runt i lägenheten
till kärleksfulla ballader med min osynliga danspartner och då vi inte orkar dansa mer,
sätter vi oss ner för att skålar med våra halv fulla vinglas och bara ler så där förtrollande
mot varandra, i skenet av den  levande ljusbricka som jag omsorgsfullt har tänt för stämningens skull .
Så vackert, så romantiskt.
Ja, kärleken är vacker, men här finns den inte. Här sitter bara jag och röker min 10:e cigg i rad. Det enda levande ljus är lampan hos fiskarna som ofrivilligt är vakna för att hålla mig sällskap och sorgliga ballader på repeat.
Tur att det inte är någon brist på fantasin i alla fall…

Han…

Han kysser mig som en casanova, håller om mig som en man, ser på mig med blicken av en hungrig pojk och skriker på mig som en kvinna….När ska han förbli en man?

 

Likt en bok

Likt en bok, måste man läsa alla sidorna hos den personen man tycker om.
Innan man vet om man verkligen förstår hela innehållet.
Innan man vet om det är en kärlek för dig.
Likt en bok, måste innehållet kanske läsas mer än en gång.
Innan du vet om du verkligen valt rätt.
Innan man kan säga att handlingen alltid är den samma för varje gång du läser.
Likt en bok måste du läsa mig och ibland kanske om och om igen,
innan du ser att alla sidorna är värt att älska….

Som ett begär

Din blick sveper inte in mig, den ser åt rätt håll.
Bort från mig.
Där är du fri, fri från min onska.
Men, varför värker det så i huden?
Känns som min kropp drabbats av en kronisk sjukdom
som behöver smärtstillande för att överleva dagen.
Snälla någon, få det att sluta!
Trodde sår, var något jag kunde plåstra om, men fel hade jag.
Som ett öppet hål gapar det, som ett stort ärr,
ärr mitt i hjärtbalken, ett som jag själv skapat.
Varje gång min blick höjs mot dig värker det ännu mer,
likt ett beroende har du fångat mig.
Vad är det med denna skepnad av senor och ben, skägg
och annan dialekt som gör att jag går i tu om
ord yttras mellan oss.
Att jag lägger mig på rygg som en undergiven liten valp och
skriker efter den igenkänande tryggheten som jag sedan
leder tillbaka till kaos.
Likt ett korkat djur, lär jag mig aldrig.
Som en feg egoist flyr jag smärtan, undviker det jobbiga,
undviker känslorna för dig och din magiska famn.
Abstinensen når inget slut och jag dämpar den med allt
jag hittar,
men än är det inte över
du finns där än som ett begär, mitt begär………

En doftande famn

All väntan har nått sitt slut, jag väntar som en liten hund med osynlig svans på din ankomst.

Du eggar en magisk kraft i min vilsna själ. Allt den vet är att den vill ha dig. Du ler.

Jag ser dig, trots alla kläder så ser jag din nakna hud som med laserögon.

Dina mjuka läppar smakar saknad, din famn omfamnar min lilla kropp.

Du hade kunnat gömma mig, gömma mig för allt ont.

Telefonen vibrerar, men det är inget jag bryr mig om. Jag kryper ner  in i din famn, ber dig hålla om mig.

Din nakna hud doftar trygghet. Som jag har väntat, väntat i en evighet, flera timmar sen sist.

Flera timmar sen jag fick känna din nakna hud mot min och

se dina ögon le kärleksfullt mot mig innan vi somna omslingrade i varandra, som förbjuden frukt.

I skenet av gatlyktorna utanför kan jag se konturerna av den kropp, den kropp som förtrollat mig som en drog.

Min drog.

Jag vill ha dig, dig och din doftande famn…..

Naken

Du hade klätt av mig naken, naken för att känna mig påklädd av din trygghet. Du lämnade mig, om så bara för en stund, så tillräckligt länge för mig att inse att jag var naken. Naken och ensam. Naken och förvirrad. Jag frös och kylan blev för påtaglig. 3 mil, det var en kort sträcka för att återförenas, men tiden sen uppbrottet hade vuxit och plötsligt kändes den resan som en evighet. Värme hade nått mig, inte samma värme som din, men en värme som gärna fick omfamna min kropp. Som ett tjockt täcke, inte speciellt kärleksfullt men ingen kunde längre se min nakna kropp. Inte ens jag. Tid gick och täcket blev slitet, smutsigt och tungt. Naken hud kunde blottas och min rygg var krökt. Den var inte längre ett skydd för min nakna kropp, den hade blivit en börda. Vi möttes, men min börda var för tung, jag var inte den samma som du lämnade. Jag hade inget annat val. Jag mötte dina ord, din oro över att något var fel.

”Jag är naken, jag är rädd, mitt täcke har gått sönder. Du lämnade mig och det satte sina spår. I all hast hitta jag det täcke som nu tycks svikit mig, jag tror det var fabriksfel.” Om du sett min uppgivna blick så vet jag att du hade klappat mig på huvudet när du till svars yttrade ” Du är vacker naken, du behöver inte mig, du behöver inget täcke. Låt alla se det vackra som döljer sig i dina former.”

Du var sårad, sårad för att jag inte kommit tidigare innan allt förändrades. Sårad för att jag inte tagit dina ord för givet. Dina ord om att du alltid skulle finnas där. Du var förvånad över hur mycket din frånvaro hade förändrat min framtid, men lättad över att jag kom till dig innan jag gav mig ut på marknaden för ett nytt täcke. Du påminde mig om min hudfärg och att alla har vi skavanker på våra otränade kroppar. Du ville se mig naken, du klädde av mig naken, nu tänker jag förbli naken….