Svetten klibba sig mellan fingrarna och av ren automatik tog han handen mot munnen för att sniffa sig till om hans andedräkt var redo för mötet. För några få sekunder glömde han bort att detta ovanliga möte skulle ske över telefon och inte på nått gammalt Café nere i gamla delen av stan.
Nervösa tankar höll hårt grepp om hans sinne. Tänk om hennes röst är så vacker att hans redan darrigt svettiga hand skulle tappa telefonen och pinsamheten skulle dränka honom likt en tafatt tonåring.
En signal, två signaler. Ja till och med 2 ½ signal fick gå fram innan han lät sig lyfta luren. Han vill ju inte verka desperat med att svara och dessutom vann han några sekunder extra som han kunde öva sitt allra första Hej.
I huvudet lät det perfekt, men i verkligheten blev det:
– Heeej…Jag menar God dag min sköna. Eller oj det kanske var för tidigt sagt. Kan vi börja om igen och försöka med ett Hallå istället?
Kalle kände att hans farhågor besannades när tystnaden var brutal. Dock vara den bara i 2 små sekunder innan andra änden svarade:
– Hej Kalle! Vad glad jag är att du svara. Du verkade så trevlig i dina mejl, att du dessutom ville träffa mig var ju en häftig bonus. Vill du ses nere på Caféet i gamla stan i morgon?
Kalle var mållös och brinnande varm i hjärtat. I andra sidan av luren satt en kvinna som tyckte Kalle verka trevlig och ville träffa honom. Hur va det ens möjligt?
Hans suckar hade länge varit fyllda av besvikelse, men kanske nu att de suckar av hopp? …
~ Du är min dagbok ~ 
Lämna en kommentar