Lille Kalle

Kalle vände sig bort från sin pappa. Likt så många gånger förut hade hans pappa lovat att ta med honom på en fisketur i solnedgången. Bara dem två.
Men som alla andra vackra kvällar den senaste tiden, fylldes nu soffan av okänt skrålande röster som bara tyckte Kalle var i vägen för deras planerade ölspel.
Kalle suckade av besvikelse, ja sucken var egentligen ilsken. Den här gången hade han vänt sig bort för sista gången, han tänkte minsann inte bli nekad mer och han visste precis hur han skulle göra.
Han skulle göra nått ingen sexåring skulle behöva göra…
Han skulle rymma.

Som en midnattsvals i nattens tystnad

Bryggorna var vackra i lyktans ljus. Fyllda med brandgula löv som dansa i vindens kalla smekning . Jag kysste nattens bleka skugga och buga för vågornas vrål. De sjöng i kör och jag dansa likt trans in i din famn, där du alltid varit. Jag sa ja!

Verkligheten

Jag visste inte varför jag var där, men jag hade mina förväntningar. En önskan om att vilda fantasier med dig kommer upplevas. Visste bara inte när, så för varje smygande beröring från dig gjorde mig berusad, trots att jag var nykter.

– Se mig. Du såg mig. Mer än vad min kropp var beredd på. Jag blev blyg,  precis som vi aldrig hade mötts. Som att våra ögon log för första gången. Pulsen kittlade. Du kom närmare och närmare, tills din hud kysste min lika naturligt som om den alltid hade varit där. Då visste jag. Det var inte längre en förväntning, inte längre fantasier, det skulle bli verklighet.

Du färgade dina vita lakan med mina bruna hud, som känsligt dansade mot stjärnorna i en öm vals med ditt nakna jag. Du smekte magiska ord in i mitt öra, likt en sång jag aldrig ville skulle ta slut.  Saknade läppar låste sig fast i minuter likt för alltid. Fingrar vandrade flera mil för att fånga upp mitt ansikte och bara se, se på mig djupt. Det kunde varit slut där, men vi dansade fram solens första strålar utan en ynka trötthet i kroppen.

Bara ett begär efter att få uppleva det igen och igen tills vardagen plötsligt ringde på dörren och sa
– Nu måste ni säga farväl och vem vet, kanske för alltid?….
Vi titta på varandra som om vi båda drömt, hade verkligen nattens plötsliga passion verkligen ägt ditt sovrum?
Kläderna som klädde svettiga kroppar vittnade om sanningen. Skrynkliga lakan i en så tidigare bäddad säng vittnade om sanningen. Sanningen om att en vild fantasi hade fått bli sin verklighet och verkligheten hade fått bli sin fantasi. 

1 mars

Stora tussar av dimma har legat tät över åkrar och hus i en hel dag. Snön har inte återvänt, blommor börjar smyga sig upp ur marken, luften är blöt. 
Oavsett årstid porlar bäcken lika snabbt ner för vattnets gator, fyller en tyst skog med liv. Långt där inne står en älg, kanske två. Hundar traskar fram och tillbaka för att lämna sina spår i byns olika diken. Människan suckar lätt.  Tunna kläder hänger längst inne i garderoben. Än kan kylans kalla dagar återvända för att stanna en stund. Träden står nakna, med en osynlig längtan efter att få blomma ut i färgerna som vintern tagit ifrån dem. Allt har sin gång, så även solen. Men solen ville inte hälsa på i dag.
Det sägs att våren tar sitt fäste den 1 mars, men kanske de egentligen menar i morgon? 

– Ska vi gå hem till mig?

Med tunga steg gled hon fram mellan den trånga folkmassan på den annars så tomma stationen. Hon låtsades att hon var ett spöke, ingen kunde se henne. Hon hade fel, plötsligt gick HAN där jämsides med henne. Hennes hjärta hoppa till och hon trodde hon drömde. HAN såg henne direkt. Det blev tyst, de bara stirra på varandra. Det var flera veckor sen de sågs, HAN sa – Jag älskar dig,
hon drog sig undan. Så mycket historia låg bakom hennes beslut, i hopp om att aldrig se honom igen, men det är en liten stad och där stod de nu igen. HAN log till slut – Ska vi gå hem till mig?
Redan fångad av nattens sista ångor efter en lång tillställning, kunde hon inte hejda sig när hon nästan skrek – Ja!

Tysta gick de upp längs den blöta gatan mot det hem hon spenderat många månader i hans famn, i det hem de en gång skrikit åt varandra, där de en gång älskat varandra, där ilska och passion gått hand i hand. Där var de nu åter…. Egentligen fanns det så mycket de borde säga varandra, men det gjorde de inte. Hon placerade sig helt naturligt bredvid honom och tog ett sista osäkert andetag, innan hon tittade honom djupt i ögonen.
Sekunderna hann inte bli många innan hennes trötta ögon började glittra, då hans lena läppar fann sin plats på hennes hals, hans händer fånga upp hennes och tillsammans slingrade de sig  likt en ljudlös dans. Ordet motstå, fanns inte längre i hennes ordförråd och hon blev berusad av all växande åtrå. En återförenande kyss gick inte längre att hejda. HANS läppar som hon en gång lämnat, förtrollade nu henne till att låta kläder falla mot golvet. Naken hud fick stor yta i det lilla rummet och hennes fingrar klamra sig fast i hans nakna rygg. De hade gjort de här förut, men ändå kändes det så nytt. Varenda liten rörelse var så bekant, alla onda ord hade de låst ute. Hon var så overkligt fångad av nuet, hon kände sig borta. På en helt annan plats.

Hon vakna upp likt en magisk dröm när deras klimax hade avslutat deras nakna dans bland varma lakan. Hon var klarvaken och insåg att hon älskat likt höstens brinnande färger. Hon såg honom djupt i ögonen igen, önskade att han kunde se vad hon hade sett, vad hon hade upplevt med honom. Tysta blickar sjöng.  Han log, kysste hennes panna och la sig sedan bakom henne för att fånga upp henne med hela sin famn och viskade i hennes hår – Jag har saknat dig.
Hon smekte hans arm som ett tack och log i smyg, innan hon likt ett spöke smög ut ur hans hem för att låta onda ord återvända och aldrig mer se honom i ögonen….

12/11 2012 – Himlen gråter

”Himlen gråter för dig och dina nakna fötter.
De fötter som nyss lämnat den stora bädd av ömhet som du enbart delat med dig själv.
I din tro, fanns jag där och höll dig hårt, likt alla andra mornar förut.
Men i din verklighet står du nu ensam.
Himlens tårar når ingen frid, då du fortfarande väntar på att vi ska möta solen..”

11/11 2012 Det sista jag såg av dig, var inte du

*

Timmar förvandlade lycka till förtvivlan

Djävulen har flyttat in. 

Händelsen biter mig i nacken.
För alltid.

Tårarna slickar mina sår.
Både nu och då.

Du blir aldrig mer du.

Jag är aldrig mer din.
Jag vill anmäla ett mord.
Mord på våran kärlek.

Trodde  kärlek såg ut som du,
men det sista jag såg av dig,
var inte du…

 

Ensam är jag

Fast i stora staden. Ingen vet var. En kall bänk och vindar som retas. Bussstationen har låst mig ute. Vart ska jag gå? Ensam är jag…

En inbjudande pub,  med inbjudande surr mellan dialekttalande vänner och värme som vill krama om mig.
I ett hörn är jag gömd, jag ser alla, men alla ser inte mig. Ensam är jag.

Dyra drinkens botten är nådd. Bara sekunderna senare. Som ett hån mot mig. Is, en massa is. Hjärtat fryser. Det ska komma ett rus av välbehag. Jag känner bara kyla. Ensam är jag.

En blick möter en annan och 4 gånger till. Uppenbart att den söker mig. Jag blir generad. Drinken är tom. Plötsligt står du där...

Boken: En beige dams bekännelser av Maria Heilinger-Shalan

Skriven av Säffleprofilen och värmlandspoeten M. H Shalan. Aldrig har vi talats vid personligen, men ack vad denna kvinna kan fånga en med sin poetiska rytm. Har sett henne och hennes make även han känd Säffleprofil, live på biblioteket en kall kväll förra året. Det spelades och jammades både blues och jazz. Maria läste högt ur sina alster. Jag rös och fick inspiration. Hon är en otroligt lång kvinna med mycket kraft och härlig blick. I den bok jag nu har läst av henne, blandades förtrollade uttryck med egna upplevelser. Ord, färg och känslor i en enda modern gryta som doftar passion för ordens kraft och poesins konst. Jag har redan lånat boken 3 gånger, men gör det gärna igen. Den har fått mig att le när jag känt igen mig och fått mig inspirerad. Tack Maria!

Boken: Ett gammalt bergstroll av Gustav Fröding

Som en gammal sång, sjungs de värmländska orden fram i poesi. Svarta bilder möter blandade känslor. Barn som vuxen blir berörd. Känns som här finns en nutida undertext. Sagan berättar om det fula gamla bergstrollet och den lilla prinsessan som ej skräms av hans fulhet. Han vill ge henne ömhet som tack, men samtidigt kurrar magen. ”Se´så äter jag opp´na fint lagd på guldfat.”
Den är så vacker att den är läskig, men ändå något alla borde läsa.  Stora som små.